Jag är väl medveten om att Allesverloren Chenin Blanc har funnit på marknaden ett bra tag. Det hindrar inte att jag får för mig att skriva några ord om det ändå.
Alla känner till historien om Allesverloren - farmen som brändes ner när familen Malan var i kapstaden för att fira en religiös högtid och återvände till aska och förödelse.
Danie Malan är en stor och bullrig man, med ett fungerande öga (det andra gick åt pipsvängen när han lekte med sin hund) och han har stor respekt för sina medmänniskor, lokal politik och djurlivet.
Han är den dedicerad rödvinsperson som byggt Allesverlorens renommé på portvinsdruvor och han var länge lika envis som ett 100-årigt olivträd - Inga vita viner från mig.
Med samma självklarhet som han kunde peka upp mot bergen och säga: "Vi ser inga babianer (det lever 4 flockar nära farmen) - men jag lovar dig att de ser oss!" kunde han säga att han aldrig skulle göra ett vitt vin. PÅ frågan om han åt grönsaker brukade han svara: Chicken?
Jag försökte tubba honom med att jämföra med Maurizio Zanellas vin Pinero. Tanken var att skörda de chenin blanc-druvor han ändå har till brandy, men lämna en klase per planta och sedan låta dem hänga ytterligare två veckor och göra en häftig chening blanc av de druvor som fått extra punch.
När jag provar vinet, tror jag att han kastat mina råd. Förmodligen med rätta. För det är en mer balanserad än överdådig chenin bland Allesverloren producerar. Med sin bleka halmgula färg med lite grönstick och en nos av mogna plommon och halm och all frukt och fetma i smaken är det balans som dominerar. Syran finns alltid i chenin blanc - så inga problem där.
Danie Malan - denna bullriga urkraft - är en rätt reduktiv vinmakare, sina lagares till trots. Hans son - som nu tar över allt mer - är mer fruktdriven och oxidativ. Så jag vet inte om vinet är ett resultat av avkommans inflytande eller helt enkelt ett resultat av de klasar som valdes ut 2017.
Hur som helst är det ett trevligt vin som jag inte skulle tveka att servera till grillat fläsk, kyckling eller fet fisk. Här finns mer rättfram ärlighet än sofistikerad elegans, vilket ju passar de flesta.
PÅ något sätt påminner mig vinet om vit Châteuneuf-du-Pape, vilket ju är utmärkt.
Samtidigt är det de bullriga skratten när Danie sänkte ännu en brandy och cola och vi tittade ut över betande springboks, det som dröjer sig kvar i minnet.
Alla känner till historien om Allesverloren - farmen som brändes ner när familen Malan var i kapstaden för att fira en religiös högtid och återvände till aska och förödelse.
Danie Malan är en stor och bullrig man, med ett fungerande öga (det andra gick åt pipsvängen när han lekte med sin hund) och han har stor respekt för sina medmänniskor, lokal politik och djurlivet.
Han är den dedicerad rödvinsperson som byggt Allesverlorens renommé på portvinsdruvor och han var länge lika envis som ett 100-årigt olivträd - Inga vita viner från mig.
Med samma självklarhet som han kunde peka upp mot bergen och säga: "Vi ser inga babianer (det lever 4 flockar nära farmen) - men jag lovar dig att de ser oss!" kunde han säga att han aldrig skulle göra ett vitt vin. PÅ frågan om han åt grönsaker brukade han svara: Chicken?
Jag försökte tubba honom med att jämföra med Maurizio Zanellas vin Pinero. Tanken var att skörda de chenin blanc-druvor han ändå har till brandy, men lämna en klase per planta och sedan låta dem hänga ytterligare två veckor och göra en häftig chening blanc av de druvor som fått extra punch.
När jag provar vinet, tror jag att han kastat mina råd. Förmodligen med rätta. För det är en mer balanserad än överdådig chenin bland Allesverloren producerar. Med sin bleka halmgula färg med lite grönstick och en nos av mogna plommon och halm och all frukt och fetma i smaken är det balans som dominerar. Syran finns alltid i chenin blanc - så inga problem där.
Danie Malan - denna bullriga urkraft - är en rätt reduktiv vinmakare, sina lagares till trots. Hans son - som nu tar över allt mer - är mer fruktdriven och oxidativ. Så jag vet inte om vinet är ett resultat av avkommans inflytande eller helt enkelt ett resultat av de klasar som valdes ut 2017.
Hur som helst är det ett trevligt vin som jag inte skulle tveka att servera till grillat fläsk, kyckling eller fet fisk. Här finns mer rättfram ärlighet än sofistikerad elegans, vilket ju passar de flesta.
PÅ något sätt påminner mig vinet om vit Châteuneuf-du-Pape, vilket ju är utmärkt.
Samtidigt är det de bullriga skratten när Danie sänkte ännu en brandy och cola och vi tittade ut över betande springboks, det som dröjer sig kvar i minnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar