Terroir - en realitet

För ett år sedan var  jag i Napa Valley - och det är verkligen ett magnifikt ställe att vara på. Där är vackert och i många stycken överdådigt. Och vinerna är ofta helt fantastiska. Några få odlare är medvetna om att deras lägen är unika, men de flesta ser sina viner som ett resultat av arbetet i vineriet. Det håller på att förändras, men producenterna är fortfarande delvis fast i 80-talets idéer om att vinets kvalitet handlar om arbetet i vineriet. Långt ifrån den franska uppfattningen att vinet blir till i vingården.
Och naturligtvis åkte vi på den obligatoriska föreläsningen om att det som kallas mineralitet och terroir inte är annat än svavelföreningar. Detta eftersom mineraler enligt amerikansk uppfattning inte kan ta sig in i druvorna via rottrådar. Detta är ett mantra i USA, och likväl skapar de designerade odlingsoråden för att skydda särskilda växtplatser.
Och vad är det som säger att mineralitet tar sig in via rottrådar? Alla vinmakare vet att eukalyptusträd och bränder kan ge smak i vinerna genom druvskalen - varför inte mineralitet också?
Alla som provat mycket vin vet att terroir är ett tydligt element i vin och att dessa skulle vara slumpmässiga svavelföreningar är dumheter. Varför yänkarna envisas med detta är för mig en gåta.
Bilden här ovan är bara ett exempel på vingårdar - inte från Napa utan den är tagen i Txakoli i spanska Baskien. Underbara och friska viner för övrigt.

Danie turns white

Jag är väl medveten om att Allesverloren Chenin Blanc  har funnit på marknaden ett bra tag. Det hindrar inte att jag får för mig att skriva några ord om det ändå.
Alla känner till historien om Allesverloren - farmen som brändes ner  när familen Malan var i kapstaden för att fira en religiös högtid och återvände till aska och förödelse.
Danie Malan är en stor och bullrig man, med ett fungerande öga (det andra gick åt pipsvängen när han lekte med sin hund) och han har stor respekt för sina medmänniskor, lokal politik och djurlivet.
Han är den dedicerad rödvinsperson som byggt Allesverlorens renommé på portvinsdruvor och han var länge lika envis som ett 100-årigt olivträd - Inga vita viner från mig.
Med samma självklarhet som han kunde peka upp mot bergen och säga: "Vi ser inga babianer (det lever 4 flockar nära farmen) - men jag lovar dig att de ser oss!" kunde han säga att han aldrig skulle göra ett vitt vin. PÅ frågan om han åt grönsaker brukade han svara: Chicken?
Jag försökte tubba honom med att jämföra med Maurizio Zanellas vin Pinero. Tanken var att skörda de chenin blanc-druvor han ändå har till brandy, men lämna en klase per planta och sedan låta dem hänga ytterligare två veckor och göra en häftig chening blanc av de druvor som fått extra punch.

När jag provar vinet, tror jag att han kastat mina råd. Förmodligen med rätta. För det är en mer balanserad än överdådig chenin bland Allesverloren producerar. Med sin bleka halmgula färg med lite grönstick och en nos av mogna plommon och halm och all frukt och fetma i smaken är det balans som dominerar. Syran finns alltid i chenin blanc - så inga problem där.
Danie Malan - denna bullriga urkraft - är en rätt reduktiv vinmakare, sina lagares till trots. Hans son - som nu tar över  allt mer - är mer fruktdriven och oxidativ. Så jag vet inte om vinet är ett resultat av avkommans inflytande eller helt enkelt ett resultat av de klasar som valdes ut 2017.
Hur som helst är det ett trevligt vin som jag inte skulle tveka att servera till grillat fläsk, kyckling eller fet fisk. Här finns mer rättfram ärlighet än sofistikerad elegans, vilket ju passar de flesta.
PÅ något sätt påminner mig vinet om vit Châteuneuf-du-Pape, vilket ju är utmärkt.
Samtidigt är det de bullriga skratten när Danie sänkte ännu en brandy och cola och vi tittade ut över betande springboks, det som dröjer sig kvar i minnet.