En man att lyssna på

Anthony Barton är en institution i Bordeaux. Jag har bara träffat honom vid några få tillfällen, men då gav han intryck att vara en verserad irländsk gentleman, oklanderligt klädd och alltid artigt intresserad.

Om sina viner Léoville- och Langoa-Barton, säger han:

”Vi har inte följt modet att plocka sent. Vi gillar att få in druvorna, medan de fortfarande lever.” Om sin blygsamma prissättningsstrategi säger han: ”Jag vill att folk ska köpa vinet och dricka det.” Och i hans källare finns det knappast några gamla flaskor. ”Nej, vi vill njuta av våra viner och när de är borta, är de borta.”

ALLT VÄL?

Systembolaget har summerat nuläget och är glada. Dels för att folk är mer nöjda än förr med monopolet, dels för att de varit skickligare legitimationskontrollörer än tidigare och dels för att de säljer mer alkoholfritt än tidigare.

Men finns det verkligen så mycket att glädjas åt?

I en tid då sortimentet blir enfaldigare och mindre, då Systembolaget dunkar sig självt i ryggen för att de säljer mineralvatten, där ett modulsystem ser till att promovera industriviner på bekostnad av personliga viner och där en homogen provningsgrupp inköpare väljer ut viner med exakt samma smakprofil från alla vindistrikt, finns det enormt mycket att att inte glädjas över.

Jag skulle vilja påstå att så som Systembolaget tolkar sitt uppdrag i dag, med de styrsystem de har, så åstadkommer de ett sortiment som motsvarar ett halvtaskigt supermarketsortiment.

Om det inte sker förändringar kommer jag snart att byta sida och börja slåss för ett liv utan monopol.